Att finnas där spelar så stor roll

I mötet med unga är det sällan de snabba svaren som gör störst skillnad. Det avgörande är ofta något enklare – och svårare: att finnas kvar. Diakon Stefan Nordström menar att stabila, närvarande vuxna kan bli en avgörande motvikt i en tid av inre omvandling och yttre tryck. Diakon Stefan Nordström ser att tonåringar behöver stabilitet mitt i stormen. Vad behöver unga då? Stabilitet. Förutsägbarhet. Någon som orkar vara kvar. När den inre stabiliteten från barndomen skakas, blir yttre hållpunkter avgörande. Här kan kateketer och andra vuxna i kyrkan spela en viktig roll. De representerar ett sammanhang där frågor får ställas och där man får vara den man är. ”Tyckte den vuxne om mig? Är han tillgänglig?”

Vem är du när andra behöver dig? För diakon Stefan Nordström är frågan inte teoretisk utan djupt praktisk. Med uppdrag i stiftet att samordna själavård inom kriminalvården, plats i samarbetsrådet för sjukhussjälavård inom SKR och bakgrund som teolog, gymnasielärare och legitimerad psykoterapeut, har han lång erfarenhet av att möta människor i utsatta lägen. Ett återkommande tema är enkelt: att bara finnas där spelar större roll än vi tror.

Särskilt tydligt blir det i mötet med tonåringar. Den perioden är, menar han, den mest omvälvande i livet. Förändringen är fysisk, psykisk och existentiell. Känslolivet ritas om, identiteten omförhandlas, relationerna skiftar. Vänner blir viktigare än föräldrar. Förebilder byts ut. Samtidigt finns ingen beredskap för det som sker inuti.

Hur märker man att något inte står rätt till? Det kan visa sig i tystnad och undvikande blick, eller i överaktivitet. Beteenden som signalerar att något skaver – hemma, i skolan eller bland vänner. Att vara uppmärksam gör stor skillnad.

Det avgörande är inte att snabbt trösta bort det svåra eller leverera goda råd. Tvärtom. En vuxen som står ut med det som gör ont – utan att genast vilja fixa – förmedlar något djupare: du tas på allvar. Du får rum att känna och tala. Att bli lyssnad till kan i sig vara läkande.

Men att stå kvar är svårt. När vi möter andras oro väcks något i oss själva. Därför betonar Stefan vikten av handledning och självreflektion. Den som arbetar med människor behöver egna rum för avlastning och bearbetning. Borde inte alla kateketer då och då får tala med någon om sina upplevelser från undervisning? Alla som jobbar med människor borde få handledning ibland. Det kan göra skillnad om vi hittar någon att bolla med, en annan kateket, en präst, någon du litar på.

I en katolsk kontext finns ibland en betoning på förnuftet på känslornas bekostnad. Tron ska inte byggas på känslor – sant. Men känslorna är en del av det som gör oss levande och relaterande. Både förnuft och känsla behövs.

Text: Jim Lagerlöf